En berättelse

 
bilder/bilder.html
meny.html
gavor.html
Bilderbilder/bilder.html
Berättelse
Menymeny.html
Gåvorgavor.html
 

Ett år efter att familjen fått nyheten om att det skulle bli ett bröllop blev det ett bröllop. Ett par månader innan bröllopshelgen skulle infalla hade vi även fått veta att de som skulle gifta sig var en halv person extra. Men mycket mer än så visste vi inte innan vi anlände till Sälen. Kanske kunde man tro att vi som anlände redan på torsdagen skulle få veta mer, men nej. Vi fick istället hålla tillgodo med kunskaper som att det tar lång tid att trä nypon på ståltråd, att det är knepigt att göra en slipsknut fluffig och att det är dyrt att prata direkt med en meterolog hos SMHI. Men när vi välkomnades av den trevliga personalen på Gammelgården anade vi vad helgen skulle bjuda på. Timmerstockar i taket som inte var anpassade till meddellängden i släkten Ander, mysiga fjällstugor i modern kvalitét, en kock vars fantastiska kunskaper avspeglade sig i den goda maten och så vidare. Bröllopshelgens gäster anlände i den takt man själv önskade under fredagskvällens gång. Vid ankomsten fick varje gäst en säng med tillhörande hotellrum att förvalta under helgen, och jag tror inte att någon misstyckte.  

 

På lördagen vaknade somliga till strålande solsken, andra till vinande blåst, beroende på klockslaget. Solen var positiv, men blåsten och moln blev till oro för bröllopsparet. Bruden var sedan länge försvunnen på hemligt uppdrag, så brudgum med assisterande lillasyster fick hämta brudens mormors mamelucker som säkerhetsåtgärd. Om de tillslut fyllde sin funktion förtäljer inte historien. Brudgummen lämnades av på annat hemligt uppdrag och vi gäster togs istället hand om av en fjällguide. Fjällguiden såg ut precis som en fjällguide bör se ut. Utrustade med varsin dryck, frukt och en lapp som även gav oss varsitt lag, bussades vi en bit högre upp i Sälenfjällen. Där satte vi av till fots rakt ut i skogen på fjället. Aktiviteterna avlöste vandringen med jämna mellanrum. Varje lag löste upp knutar, la pussel och mindes det vi sett genom kikare och öron och vandrade längre och längre från civilisationen upp på fjället. De flesta av oss var nog övertygade om att tävlingen om vilket lag som bäst kunde undvika att göra omelett av äggkastning var ett verk av brudparets ibland lustiga idéer som för en gångs skull blivit verklighet. I efterhand har det visat sig att det var fel, och om brudparet vetat om äggen hade tävlingen inte genomförts. Tur att de inte visste om det. Några lag gjorde fler omeletter än andra, men vi åt dem aldrig. Istället blev det lunch i en liten glänta, där personal från Gammelgården väntade på oss med renklämmor, kaffe, en tänd brasa och lyktor i buskarna. Stärkande för både mage, ben och huvud. När vi så vandrat vidare och genomfört den sista aktiviteten spökbollskastning, hördes stråkar genom träd, fjäll och stövlar som fastnat i sankmark.  Vi följde musiken och anlände till stråkarna och det vackra landskapet som visade sig vara platsen för vigseln. Brudparet kom fram från nästan ingenstans, i bröllopsmundering som passade perfekt in i miljön vi befann oss i. Vi andra passade också perfekt in i omgivningarna, men ur ett mer praktiskt perspektiv än vackert. Så inleddes vigselcermonin och till tonerna från stråkar ackompanjerat av stämman från ett sjukt barn gjorde solen entré med en sagolik tajming när Ja-sägandet skulle påbörjas.


Inom en kort period strax efter vigseln togs majoriteten av helgens tagna foton - vid vigselplatsen och vid den väntande vita amerikanaren. Amerikanaren tog sen herr och fru Ander tillbaka till Gammelgården, tätt åtfölja av oss andra i buss. Nu gavs tid till att byta stövlar och mössa mot lackskor och slips. Därefter blev det champagnemingel innan middagen, mestadels framför den tända brasan, men några få tappra vågade sig ut på gårdsplanen. När dörrarna till middagen slogs upp tog vi plats bland röda äpplen och de där förbaskade nyponen på ståltråd. Middagen inleddes med en extra förrätt, för är det bröllop så är det. Allt var gudomligt gott, vinet smakade och benen sträcktes mellan rätterna. Bruden strålade hela kvällen, och brudgummen har aldrig sett så nervös ut som när familjemedlemmarnas tal skulle avklaras. Kvällen gick alldeles för fort, även om alla säkert fortfarande minns smaken av svampsoppan och tårtan som egentligen var två. Så blev det bröllopsvals, vanlig dans, stråkar och tjo och tjim och sömnigheten smög sig på som en tjyv i bakhåll. Var alla ni andra tog vägen kan jag bara gissa, men vi som höll fanan högt och höll liv i efterfesten vet vad som fanns i den stora väskan som klirrade.


Och precis som att det aldrig blev en tråkig stund på hela helgen blev inte heller vädret enformigt. Spöregn, sol och moln hade redan besökt oss, och på söndagen var det snöns tur. Vad kan man mer begära av ett bröllop?


Evelina Ander

 
tack.html
Tacktack.html
http://www.tobiasochanna.se/inbjudan/index.html
Gamla sidanhttp://www.tobiasochanna.se/inbjudan/index.html
gastbok.html
Gästbokgastbok.html